Hästhagen blåste omkull – Vad hände sedan ?

På måndag morgon träffades vi, en del av oss som redan arbetade på Söderfors Bevakning, som vanligt på gården hos John Broberg, på planen vid Skogskontoret. Stormen hade i stort sett lagt sej och det fanns en hel del, nu frusen snö.

Alla förstod att det här var något extra. Vad skulle göras först? Var skulle vi börja? För vår del var det naturligtvis att börja öppna och rensa vägar, för här skulle komma att bli mycket trafik den närmaste tiden.

Medan vi stod hos John kom ett påbud att något måste göras snabbt. Herrskapet Pousette, Gösta, fru Gertrud och döttrarna Sylvia och Ulla tog sej inte ut från huset, eftersom ytterdörren var blockerad av nedfallna träd. Dom bodde då i huset som Anders Lindblom nu äger, i korsningen av Tamms väg och Höftevägen. Det blev Lasse Willner, skogsförman från Älvkarleby, välkänd för många, Bengt Sundman, praktikant från Hedemora och jag, Kurt Holm, också praktikant, som fick den äran. Hela och rena, med nödvändiga verktyg försedda, tog vi oss fram till Pousett´s som det hette då. Lasse och jag slet och svettades, medan Bengt mest flörtade med Sylvia. Hon stod, minns jag, i det trasiga badrumsfönstret, på andra våningen, och log som vanligt. Sylvia hade sommaren före jobbat med skogsplan- tering, där Bengt var lagbas. Efter någon timme var familjen befriad och Gösta kunde skynda iväg till Brukskontoret. Bruket var räddat!

Uppstädningen efter stormen kom i gång snabbt. Det fanns redan från första dagen bra tillgång till vana skogsarbetare, eftersom redan planerade avverkningar var i full gång, men dom fick avbrytas, eftersom här gällde det att ta reda på det stormfällda. Innan vårvärmen och skogsinsekterna kom i gång.

Jägmästare Hans G Lindberg gjorde en flyginventering och konstaterade att detta var ingen katastrof. Så småningom fick även han upp ögonen.

Söderfors Bevakning hade folk i baracken i Vallgrind, där det bodde ett gäng danskar, som på somrarna jobbade på betfälten i Danmark, men varje höst troget återvände hit, med kockan Mary och maken Kock-Emil som ett nödvändigt ont. Man kommer särskilt ihåg jätten Karl Andersen, som blandade snus i kaffet, och som var suverän på schack, eftersom han, enligt vad han sa själv, "hade suttit inne så mycket".

Efter Ingsåvägen fanns en barack, i Fäbodarna, i Ingsån, i Hyttan, på Jörtsön och vid Skånska Sjön, (korsningen Höftevägen – Västermalmsvägen), fanns också baracker. Dessutom fanns förstås de fast anställda körarna och huggarna.

Efter en kort tid kom man på allvar i gång med att ta reda på det stormfällda virket. Hästhagsområdet låg nära och var lättillgängligt p gr a Höftesvägen. Hästhagen var på den tiden obebyggd. Sista fasta bebyggelsen, efter Höftesvägen var Pousett´s. Skånska sjön var fortfarande, åtminstone delvis, öppen. Sedan fanns bara potatisland och gamla ängar; Skärpan, Kidrondiket och Fruarnas Svedden, ända fram till nuvarande Blåsippsvägen, där skogen började, och det mesta av gammelskogen, på vänster sida, från bruket räknat, ända till Källmyr´n, och ned mot Tippen, bakom Kilbo blåste ned.

På höger sida fanns endast små partier äldre skog, något 100-tal meter, ned mot dom gamla ängarna, där det växte massor av Gullviva och Kungsängslilja. Dom är förstås numera igen- planterade och delvis bebyggda.

Hård NO storm med blötsnö, som går över ängar och ungskogar och så träffar högre, fullmogen skog, till största delen gran, på fuktig, nästan mossmark, som är ofrusen, sopar i det närmaste rent. Det var vad våran storm gjorde. Vad som blev kvar var ett och annat lövträd, någon tall,(dom har djupare rötter), ofta avbruten, men de stora granarna var lätträknade.

Höftesvägen var till stor hjälp när man skulle börja i Hästhagen, eftersom man helt enkelt är tvungen att arbeta i fallriktningen, när man tar reda på stormfälld skog, och 90 % låg till vänster om Höftesvägen, så kunde man börja i vägkanten och jobba sej inåt.

Det kom mer snö innan man började i Hästhagen och det gjorde att Kurt Mattsson och Oskar Andersson (Petsa) blev permitterade från sina jobb på AB Vägförbättringar, som då byggde på Östra Verken. Kurt och Petsa togs emot med uppräckta händer, och började hugga i Hästhagen. Dom båda bodde redan i Söderfors, så det var inga problem. Det hade redan kommit massor med skogsarbetare, men även rena lycksökare till trakterna, så det var inte svårt att få folk.

Problemet var förläggning. Barackerna var snart fullbelagda. Dom fick bo nästan var som helst: Brygghus, sommarstugor, flottarförläggningar, nedlagda torp. Stora delar av Marma läger, liksom Gysinge Herrgård, hyrdes för inkvartering av skogsarbetare.

På Tuppskullen (ovanför Bruksstallet) hyste man också in huggare, men även körare. Där bodde ett gäng Hållnäsare, permitterade stuvare, Sikbergare och Zettergrenare. Dom var duktiga och vana att arbeta och jobbade i Hästhagen.

Även i Brukets ungkarlsbaracker, på Anckarströms väg bodde skogsarbetare. Där bodde Karl Wahlberg, från Strömsund om jag minns rätt. Det var en egendomlig man, i 50-årsåldern, en perfektionist ut i fingerspetsarna. Alltid klädd i vadmal, byxor och jacka, läder- kängor och skidmössa. Allt rent och fläckfritt. I andra kläder kunde han ha varit en typisk aka- demiker, men vem vet? I ryggsäcken hade han, sin trollstav. Det är faktiskt sant.

Han såg aldrig ut att jobba hårt, men han nötte jämt, utom på de absolut bestämda tider, då han hade kaffe eller matrast. Han tog ibland paus, ofta flera gånger om dagen, då han för oss andra, helt omotiverat utbrast i de fruktansvärdaste förbannelser över något, eller någon, ibland närvarande. Förbannelserna började alltid med "blixt och dunder", och slutade med "helvetiska fan". Trollstaven tog han endast fram då det var något extra viktigt. Ungarna i gårdarna runt ungkarlsbarackerna minns honom säkert, för han blev något av en kändis i Söderfors, den korta tid han var här.

Karl hade förmågan att trolla bort riset ( en del huggare har det). Där han huggit och lagt opp sina massavedsklipp, eller dragit ihop sina timmerstockar, där fanns inget ris, fastän det bevisligen hade funnits massor där förut. Det fanns inget i närheten heller. Huggare med den där förmågan presterar ofta mer än andra, och dessutom ett välgjort arbete.

Det finns naturligtvis dom som är lagda åt andra hållet också, men det märks på en gång.

Karl blev tyvärr inte kvar i Hästhagen mer än någon månad. Eftersom jag hade ansvaret för att huggarna där skulle få sin avlöning, så var det mitt jobb mäta deras timmer och räkna deras massabitar. Huggarna förde sin räkning, och jag förde min. för det mesta stämde det. Gjorde det inte det så kollade vi gemensamt, och i de allra flesta fall kom vi överens.

Karl märkte alla sina timmerstockar med KW i smaländen. Det var han ensam om att göra.

En dag hade jag en timmerstock mer på min räkning än han på sin. 99 huggare av 100 hade godkänt det, och fått någon krona mer än beräknat, men inte Karl inte. Gemensamt kollade vi igenom timmervältorna, flera gånger. Varje gång hade han en stock mindre än jag. Han slutade tvärt, tog ut slutlön och for.

Det är inte bara huggning som gäller. Virket måste ut till bilväg eller till flottled. I Hästhagen hade vi bara någon km till flottleden vid Höfte, men vi lämnade virket vid vägen.

Körare var Sievert Johansson (Stor-Sievert) som körde med egen häst, som han hade stallad i Brukets stall. Sievert var en saftig bit det. En dag stod han och lastade av massaved på Höftesvägen, då det kom en Volvo PV och absolut skulle förbi. Han råkade köra igenom plogbalken och ned i diket. Det blev förstås tvärstopp. Ena bakhjulet stod kvar på vägen. Sievert tog tag i kofångaren och lyfte opp bakändan på vägen. Sen fick hästen göra resten.

Jag var med, så jag vet att det är sant.

Det kom ett gäng finnar och började i Hästhagen. Det var troligen några av dom där lycksökarna, fast de flesta finnar är utmärkta skogsarbetare. Dom var inte nöjda med betalningen, och agiterade för strejk. Betalningen var kanske 80 öre – 1 krona för en 3-meters massabit, helbarkad. Timret betalades med 1,50/st eller något sådant. Det var under stormfällningen styckepris, oavsett dimension. Normalt betalades både timmer och massa- ved med pris beroende på dimension i smaländen.

Strejktankarna kom naturligtvis till skogvaktare Ville Lindfors´ kännedom. Han for dit och läste litet för dom och avslutade med: "Det är inte längre väg härifrån, än det var hit".

Det blev ingen strejk.

Så småningom blev det rensat och återplanterat på Hästhagen, även om planteringen misslyckades på delen mot Källmyr´n och Åsbyvallskällan. Där finns fortfarande ingen riktig skog.

Största delen av området är nu bebyggt med enfamiljshus, men Hästhagen står fortfarande kvar.